Jag bestämde mig för att bli skådespelare när jag var fyra år, men
mitt liv började som hockeyspelare i Hammarby.

Jag började spela ishockey när jag var åtta år gammal, och min stora dröm var att få bli hockey-proffs. Till en början var jag väl ganska duktig, men ju äldre jag blev - och ju mer trycket i rinken ökade,
dessto mer började det vackla. När vi var tio år gamla började man
peta de i laget som inte höll måttet. Jag klarade mig tills jag var
14 år, och sen tog det stopp. Då blev jag förflyttad till Foc Farsta,
som spelade lite längre ner i divisionerna, och när jag väl börja där
kände jag att det inte var lika roligt längre.

Så när jag var 15 år,började jag intressera mig för Tae kwon do, en kamsport som jag
tränade till och från i ca. fyra år. Jag tränade också kung-fu ett tag däremellan. När jag sen blev 16 år bestämde jag mig för att slänga hockeyklubban i källaren och ägna mer tid till åt Tae kwon don.
Till en början var det väldigt konstigt att inte befinna sig på is
längre, men helt plötsligt, hade jag mycket mer tid att vara med
vänner istället. Eftersom jag från min ishockeyperiod vant mig vid
att spendera så mycket tid på träning och på matcher, resulterade
det i att jag börja träna Tae kwon do nästan dygnet runt. Jag skulle
helt enkelt bli en ny Bruce Lee, men när jag var 19 år och Bruce
Lee-affischerna på väggen började gulna och betygen i gymnasiet
liknade en katastrof, hade min skådespelardröm, som funnits
nånstans under nästan hela mitt liv, allt mer tagit över.

Jag kan inte minnas när det började, men min mamma har berättat
för mig att när jag va ca fyra år och kom hem efter ett besök med
mitt dagis på "Vår teater" i Farsta centrum där jag fått prova olika
typer av kostymer, hade jag sagt till henne att teater är nåt jag ska
göra när jag blir stor. Sen nämnde jag det inte ens på flera år, närmare bestämt när jag var 19 år och gick sista terminen i gymnasiet på
Handel och kontor linjen.

Mina betyg var urdåliga och sista terminen, satte min mamma mig
vid köksbordet och sa: ”Antingen sätter du igång och pluggar så
betygen går upp, eller så tar du och bestämmer dig för vad du vill
göra med ditt liv”. Försiktigt mumlade jag att jag vill bli skådespelare,
nåt som jag tyckte var pinsamt att säga...varför vet jag inte, men
efter att jag vågat berätta mina drömmar, började vi jobba på att hitta skolor som hade nybörjarkurser, och den skolan som fanns då och
som kunde erbjuda en grön kille som mig utbildning, var Kulturama.

Men innan jag kunde börja där, var jag tvungen att göra min militärtjänstgöring på en spaningspluton i Boden i 227 dagar.

Som 20 åring och nymuckad från lumpen, skickade jag in min
ansökan till Kulturama och fick besked om att jag hade blivit
antagten. Dom första veckorna var helt snurriga då vi fick göra
dom mest konstiga saker jag aldrig gjort tidigare, men för varje
dag som gick blev det roligare, och jag kände mer och mer att det
var helt rätt för mig att tramsa runt på en scen. Sen jag slutade Teaterhögskolan 2002 har det rullat på i mer än sju år, och jag
hoppas att hjulet fortsätter rulla.